PRATA

Öppnaförskolan på förmiddagen och nu har vi precis landat hemma. Johnny sover i sin säng och jag sitter inne fast det är sol ute.. Hur som helst, Människor måste prata mera!

Det finnns så mycket man inte pratar om, ex. saker kring förlossningen, ammning, kärlek, osv. osv.

Men om ingen pratar om det hur ska du då veta att det du känner är "normalt" ?

 

Jag och en kompis hade ett samtal om allt mellan himmel och jord, också kom vi in på att tiden går snabbt, barnen blir stora och det där med förlossningen osv. osv.. Då säger jag: Jag är nog ingen småbarnsförälder!Alltså, jag var nog rätt stressad första månaderna och bara sitta som en "mjölk ko", byta-blöja och sova, Nu när det är fullt ös och matkrig så mår jag som bäst!

Då säger hon, vad sönt att du sa det, jag känner också så!

 

Tänk om alla pratade med varadra, då skulle man kanske inte känna sig så ensam !?!

 

 

Första tiden var nog lite spännd, för allt var så nytt och man var rädd att göra fel, men från dag 1 har jag älskat min underbara son! (vilket alla föräldrar gör?!) Och snart blir du 1 år! Tiden springer!!

 

/Sandra

 

 

Jag älskade inte min bebis från dag1! Jag typ gillade inte barn i allmänhet innan jag blev gravid! Ska jag ha ett barn, det kändes mkt overkligt o konstigt! När hon föddes och jag fick hålla i henne hade jag inget emot henne! På nått vis tog man sig an henne som en självklarhet: om det berodde på modersinstinkt eller att jag helt enkelt bestämt mig för att bli förälder det vet jag inte! Men jag älskade henne inte, jag kunde omöjligen göra de, jag kände henne inte! Men sen växte kärleken och växer fortfarande för varje dag som går!!!! 😊♥

Hur va de för dig? (Mer detaljerat alltså) 😊


Sånna där tankar som du skrev om i de senaste inlägget har jag oxå! Dom va som störst 3-4mån, men de finns fortfarande! Ex. Jag vill alltid ha henne bakom huset sovandes på dagen: tror att någon ska köra in på gården o ta henne 😜