Efter förlossningen så blev vi kvar på BB i 2 dagar, jag hade då svårt att få igång amningen. En mindre svensk nattsköterska sa att det ska göra ont, men tillslut fick jag en sån där "ammningsnapp" och det gjorde ondare, men det ska göra ont. Jaha tänkte jag och kastade nappen, ammade på och det funkade.

 

Vi tjatade oss hem, och allt flöt på!(ja mjölken me, de droppade bokstavligen om mig!) Men Johnny gick ner 12.5 % av sin födelsevikt, och DET FÅR MAN INTE GÖRA!! (ajabaja mamman!) På ett läkarbesök några dagar efter födseln så fick jag "smisk på fingrarna" *ge ersättning *Amma mera * varanan timme dygnet runt *Han mååste gå upp

När vi gick därifrån så grät jag och kännde mig sjukt dålig. Tankarna snurrade, var jag så värdelös, varför kunde inte jag "amma rätt" ?!? Men med lite stöd av nära och kära så kämpade jag på med ammningen, och johnny gick upp fint! (trots att jag inte ammade varannan timme dygnet runt, och BVC tror fortfarande att jag ammade dygnet runt) Jag ammade inte på natten för att johnny sov då, och jag ville inte väcka honom!

 

I slutet av april hade jag 40 graders feber i 3-4 dagar och EXTREMT ont när jag ammade(grinade och trodde jag skulle dö!), ringde då Vårdcetralen men dom trodde inte det var mjölkstockning (för det rann ju mjölk) Nähä, då äre nå annat fel tänkte jag! Men trött av feber och smärta så fick Pappa komma hit och ta hand om Johnny och Kingen. Sen kom min mamma och beslutade att åka upp till Barnmorskan (efter som att VC inte visste något) Barnmorksan tyckte vi skulle åka till ackis. Sagt och gjort! Fick komma in till Amningshjälpen, där dom konstaderade dubbelsidig mjölkstockning! Penecelin i 14 dagar.. hej och hå så det kan gå.

 

Några dagar in på pencelinkuren släppte den värsta smärtan och febern! Jag och Johnnys pappa satt vid köksbordet, jag skrattade och log. Då kollade Johnnys pappa på mig och sa vad sköt att se dig le igen!